Loimaa 1917

Sorgdräkt från ofärdsåren

Loimaabon och lärarinnan Miina Penttiläs tysta åsiktsyttring

Ofärdsårens sorgdräkt, som lärarinnan sydde åt sig själv, donerades till Loimaa-sällskapets hembygdsmuseum och valdes som Loimaas bidrag till museernas gemensamma framträdande under Finlands jubileumsår 2017.

Miina Penttilä berättar i fil.dr. Horilas intervju (publicerad i tidningen Saviseudun Joulu 1993) om år 1899:

”Då februarimanifestet utfärdades samlades vi hos prosten Varelius i prästgården. Där sjöng vi psalmer och grät. Sinnesstämningen var tryckt.”

Prosten Antero och prostinnan Natalia Varelius hade vänligt tagit emot den unga lärarinnan då hon kom till Loimaa och prästgårdens sal hade blivit Miinas andliga hem där man läste och diskuterade hemtraktens ärenden, samt också Finlands dåvarande situation.

Helsingforstidningarna skrev om det synliga motståndet. Om hur unga och bildade kvinnor klädde sig i svart och om hur man förde blommor till tsar Alexander II:s staty, eftersom han varit god mot Finland. Miina och familjen Varelius hörde till de gammalfinska, vars motstånd var passivt. Den unga lärarinnan ville likväl göra något mer. Hon sydde sin sorgdräkt som hon av fotografierna att döma använde under åtminstone två årtionden på det nya århundradet.

Beskrivning av dräkten

Sorgdräkten består av två delar, livkjolen och blusen. Livkjolen är tillverkad av det mycket fina och tunna ylletyget kläde. Det svarta köpetyget har bevarat sin färg mycket väl och har ett vackert fall. Kjolen är fodrad med bomullstyg av god kvalitet och fodret har sytts på för hand. På bilderna har Miina också använt en svart blus, men i den helhet som bevarats i museet ingår den vita blusen. Blusen är tillverkad av tunt bomullstyg som har trefärgade ränder av pyttesmå korsstygn runt halslinningen, på skjortbröstet och runt manschetterna. Också livkjolens fåll har dekorativa slitsar som pryds av kantband sydda av samma tyg som blusen och med korsstygn i likadan stil. Miinas aktningsfulla intresse för finsk nationalromantik och Kalevalainspirerad kultur återspeglas i dräkten. Hon bar även sorgdräkten och livkjolen med förkläde som en feresi (karelsk, traditionell dräkt) vid folkdanser istället för folkdräkt. Den svarta dräkten fick vita dekorationsränder längs midjebandets och halslinningens kanter när Miina deltog i Loimaa ungdomsförenings evenemang och bjudningar. Med dräktens hjälp kunde Miina kanske uttrycka sina tankar och stärka sin beslutsamhet då hon samlade in namn i Loimaa för den stora adressen. Adressen skulle, som en motåtgärd till februarimanifestet, föras till tsar Nikolai II i S:t Petersburg av en delegation på 500 representanter.

Ungdom

Maria Wilhelmiina föddes 6.3.1874 i Nurmo som utomäktenskapligt barn till den kringresande pigan Sanna Isaksdotter Penttilä under en tid då man precis började återhämta sig efter hungeråren och i en tidsanda då morföräldrarna, som hörde till väckelserörelsen, hade svårt att acceptera sin dotter Sannas livsöde. Någon närmare kännedom om Miinas far finns inte, utöver att det i släkten ryktades om knivjunkarbakgrund. Miina gick i skolan i Nurmo och i den vuxna Miinas texter beskrivs hennes vetgirighet. Hon uttryckte också upprepade gånger en vilja att bli lärare och komma in vid det ansedda seminariet i Jyväskylä. Med stark vilja lyckades hon uppfylla denna dröm som hade förefallit omöjlig. Antagningskravet på en fläckfri familjebakgrund lyckades hon kringgå tack vare rekommendationer från sin präst och lärare. Vid seminariet tillbringade hon fyra år med hårt arbete, knapp ekonomi och fysisk hunger men gott om själslig föda. Under Leinbergs och Yrjö-Koskinens tid studerades här Cygnaei läror, under lärarnas uppmuntrande handledning. Här fördes också utvecklande samtal med de andra seminariedeltagarna.

Lärare i Loimaa

Miina fick sin första lärartjänst vid Hirvikoski skola i Loimaa. Det bekräftas av inspektör Oskar Fr. Borgs underskrift på ett bevarat intyg daterat 27.7.1896. Loimaa blev även Miinas beständiga hemtrakt, trots att hennes födelseregion Nurmo fortsatte vara viktig för henne. Då hon pensionerade sig 6.3.1941 hade hon arbetat 45 år i skolan.

Rektor Miina Penttiläs betydelse för samhällslivet i Loimaa

Vid sidan av skolarbetet och under år av samarbete med Loimaaborna, växte Miina Penttiläs inflytande och blev mer mångfacetterat också ur samhällelig synvinkel. I prästgårdens sal diskuterades tidens ideal och läget i storfurstendömet. Även barndomshändelserna i österbottniska Nurmo förstärkte den unga kvinnans utveckling i yrket. Det gav henne även mod att bilda egna åsikter, föra fram dem samt ta tag i saker och förverkliga dem. Den unga lärarinnan blev en målmedveten rektor som – utöver kvinnoföreningarna – både skolans manliga styrelse och de mansdominerade framstegsföreningarna lärde sig uppskatta.

Miina var en skicklig ordbrukare som ofta iklädd sin sorgdräkt höll anföranden på olika teman där förbättring behövdes, inför både framstegsföreningar och på ungdomsföreningens evenemang. Exempelvis på ungdomsföreningens samkväm år 1904 talade hon om att tjänstefolket borde få möjlighet till jämnt fördelad fritid under hela året så att de kunde bilda sig. I samma tal deklarerade Miina, med personliga exempel och bibelcitat, jämlikhet mellan bondebefolkningen och arbetarna, jordägarna och de jordlösa genom biståndsgivande och ömsesidig tillit.

I klassrummet ägnade Miina sig inte bara åt undervisning ur läroböckerna, utan talade också allmänt om livet och förmedlade Snellmans och Cygnaei tankar om sedlig bildning, kulturarvet från Kalevala samt tog upp den nyligen vaknade finskheten och att Finland inte hade några framtidsmöjligheter inom Ryssland. I boken ”Loimaalaisia – vahvaa väkkee” (sve. ungefär ”Loimaaborna – ett starkt folk”) intervjuade år 1964 Matti Pesola jägarlöjtnanten Uuno Koivisto, som berättar följande:

”Läraren Miina Penttilä gav upphov till idén som fick tre av oss som var hennes elever att åka till Tyskland för att bli jägare.”

PMiinas deltagande i det kommunala livet var också exceptionellt. Hon var ofta den enda kvinnan, till exempel i valnämnden år 1910. Av kommunalstämman valdes hon som första kvinna i hela Finland in i fullmäktige år 1915. Detta under en tid då lagen fortfarande förutsatte att representanterna var män. Beslutet drogs tillbaka, men år 1919 valdes Miina in i Loimaas första fullmäktige som tillsatts genom val.

Händelserna under åren 1918–1919 försatte det itu splittrade folket i en ny situation. Forskare Risto Rinne konstaterar att lärarna byggde en enhetlig nation under tiden efter dessa år och före andra världskriget. Genom sitt agerande hade Miina Penttilä vunnit alla parters förtroende. Hon hade hjälpt de mindre bemedlade familjernas barn på skolvägen, ordnat klädhjälp och skolbespisning men å andra sida också aktivt bidragit till framstegsföreningarna och till jägarnas avfärd. I sitt tal i Alastaro år 1919 berörde hon det tudelade folkets samvete genom att fråga om den borgerliga ungdomen kan utjämna klasskillnader, ge jobb åt de arbetslösa, jord åt de jordlösa och torka de föräldralösas tårar. Samtidigt förebrådde hon både borgare och arbetare för att de vänt ryggen åt kyrkan.

Under kyrkans Festdag för freden år 1921 vände sig Miina Penttilä till ungdomen och uttryckte sitt hopp om att de i sina liv ska sträva efter det Goda och Sanna samt ta hand om Varandra. Miinas livsverk var inriktat på andra människor. Hennes egen familj var liten och bestod av modern Sanna som flyttade till Loimaa år 1903 för att hjälpa Miina med hemmet och korna. Men de barn, flickor och pojkar, som fått ta del av hennes stöd och vägledning i början av sin lärobana räknas i hundratal.

Talrika saker utvecklades progressivt tack vare den starka och modiga Miinas handlingar. Loimaa fick ta del av Miinas betydande livsverk. Knackningarna från den gamla Miinas käpp ekade fortfarande vid invigningen av nya skolor, men tystnade år 1961 då Miinas resa slutade vid 87 års ålder. De kvarlämnade anteckningarna och hennes talmanuskript berättar om den för henne viktiga skolepoken under åren 1896–1941, men också om hur Finland blev självständigt och de därpå följande händelserna i Loimaa.

Källor:
Anna-Liisa Kastios essä i kulturhistoriska grundstudier: Maria Wilhelmiina, Neiti Opettajatar – Johtajaopettaja Miina Penttilä 1996 Avoin korkeakoulu/Turun yliopisto
Essä för proseminarium i kulturhistoriska ämnesstudier: Miina Penttilä – nöyrä taistelija ihmisyyden tiellä. Maalaisopettajan aatemaailman leikkauspisteet Suomen historiaan sortokauden ja itsenäisyyden alkuvuosina 1997 Avoin korkeakoulu/Turun yliopisto
Gamla fotografier från Loimaa-sällskapets samlingar, redaktör Raija Tuominen Nya bilder av sorgdräkten och bilder från Miina Penttiläs ungdom, RaijaTuominen Vid beskrivningen av sorgdräkten och vid undersökningen och identifieringen av materialen assisterade lektor Kaija Saikkonen

Museum

Loimaa hembygdsmuseum

Loimaa hembygdsmuseum upprätthålls av Loimaa-seura är beläget intill Kanta-Loimaa kyrka. Museet finns i ett massivt stenmagasin, ursprungligen uppfört som spannmålsmagasin år 1855. Loimaa mantalskommun överlät magasinet till Loimaa-seura år 1955 för museiändamål.

Museet förvaltar idag ca. 4500 föremål i sina samlingar. Museets grundutställning är uppfört i tre våningar. På bottenvåningen får besökaren bekanta sig med vardagslivet förr från hushållssysslor, brödtillverkning, jordbruk och hantverk samt tillhörande redskap. På det översta planet finns textiler, kärl, leksaker och andra intressanta föremål, av vilka en del anknyter till Finlands historia.

Sommartid finns temautställningar i tillägg till grundutställningen.

Förutom hembygdsmuseet upprätthåller Loimaa-seura även ett skolmuseum, Lieskivi smedja och Krekilä vattenkvarn.

Loimaa hembygdsmuseum
Kanta-Loimaantie 13, 33101, Loimaa
www.loimaaseura.fi
loimaaseura@pp3.inet.fi